lördag 16 februari 2013

Lite less!

Idag borde jag nog egentligen inte skriva något i bloggen eftersom jag har svårt att hitta något positivt att skriva om just nu. Är trött och less. Trött för att det är svårt att sova på grund av värk i hela kroppen (inte bara i mitt brutna ben) och less för att jag behöver hjälp med nästan allt. Vet naturligtvis att det kunde vara mycket värre men när jag har problem med att ens ta mig på toa själv så känns det som en klen tröst ... Jag hatar verkligen att vara beroende av hjälp - även om jag är djupt tacksam för att både Peter och ungarna ställer upp! Jag ska försöka att vara lite mer tålmodig och tacksam i stället för frustrerad. Men eftersom jag är ensam en stund (Peter och Stefan åkt till Strömstad för att leverera ytterligare en valp till en norsk familj) så tänker jag faktiskt unna mig att tycka lite synd om mig själv!

Vet ni vad som är mest ironiskt av allt? På akuten för en vecka sedan satt jag och sa kaxigt till läkaren att jag absolut inte ville bli sjukskriven eftersom jag precis börjat på ett nytt jobb. Det skulle nog räcka med en vecka. Eeeeh ... Ja, det är ju sant: Jag VILL verkligen inte vara sjukskriven, men, men ... Är en person med ganska hög smärttröskel och värken i benet kan jag nog stå ut med. Det jag inte räknat med var att jag skulle få så stora problem att ta mig fram på kryckor när jag inte alls får sätta ner högerbenet i golvet/marken. Har en gammal nack- och axelskada som verkligen gör sig påmind nu. Tyvärr inte "bara" med värk utan med skrämmande dålig muskelfunktion och yrsel som kommer från nacken. Känner mig som en blandning mellan Bambi på hal is och ett osmidigt kassaskåp. Nice - NOT!


I förrgår insåg jag att det var ohållbart att hoppa omkring på kryckor då armarna bara blev svagare och svagare för varje dag av belastning. Har helt enkelt för svårt att bära upp och balansera min egen kropp och har redan lyckats gå ikull ett par gånger. Så jag ringde min sjukgymnast och bad om råd. Hon var superbussig och lånade ut en gåbock till mig. Med den går det lite bättre. I kombination med min rullbara kontorsstol så lyckas jag ta mig på toa. Det tar visserligen en stund men jag kan själv i alla fall. Skönt!

Nej, nu ska jag sluta gnälla! Nu kom Sanna för att hjälpa mig med valparna och hålla mig lite sällskap. Gulle Sanna!!! I morgon är en ny dag ... Det har jag ju själv skrivit i en av mina låtar så det borde väl vara sant!?

4 kommentarer:

Anders Textorius sa...

Känner med dig..... Tur att du har en sådan fin familj!

margareta börjesson sa...

Åh vad jag förstår dig - det är inte roligt att behöva hjälp med allt. Men du har inte mycket till val, tacka de dina och ta emot, hoppas du blir rörligare och att inte de gamla skadorna gör dig alltför illa. Stor kram/Margareta

Helena Dahlstrand sa...

Tack Anders och Margareta! Ja, jag är SÅ tacksam över att jag har min kära familj som ställer upp i alla lägen. Utan dem skulle det vara mycket tuffare! Och tråkigare ... <3

Anonym sa...

perfekt design tack