onsdag 14 november 2012

Ny tid - Nya vanor

Det är konstigt hur snabbt livet kan förändras. Under det senaste året har våra "barn" (de tre som bott här hos oss) flyttat hemifrån. Eller rättare sagt: min äldsta flyttade och kom sedan tillbaka igen under en period. Och Peter två äldsta bor i eget sedan ett par år. Hans två yngsta avkommor bor däremot fortfarande hemma men hos sin mamma. Nåja (lite krångliga familjeförhållanden har vi, jag vet) kontentan av det hela är i alla fall att vi numer inte har några barn fast boende hos oss längre. Det känns konstigt - särskilt för mig som jobbar hemifrån och gjort så i många år. Jag är van vid att nästan alltid ha en stor, ljudlig familj omkring mig mer eller mindre dygnet runt. Brukade uppskatta de få timmar jag fick i lugn och ro som om de vore guld värda. Nu äger jag plötsligt min tid, har chansen att tänka en tanke färdigt och kan fokusera på jobbet utan några större störmoment. En underlig känsla som ännu är mycket ovan. Och dubbel. Det är oerhört skönt ibland! Men ofta känns det faktiskt ganska tomt och tyst. Har ingen att prata med (mer än hundarna) på hela, långa dagen de flesta dagar. Även om jag har fullt upp framför min dataskärm så är det ganska trist! Jag måste påminna mig själv ibland om att allt har sin tid. Och att det finns vissa fördelar med att inte ha några hemmaboende barn längre:

  • Jag får lyssna på mitt val av musik i fred, utan att den behöver konkurrera med någon annans punkskränande ljudanläggning. Eller sjunga för full hals, utan att det stör någon annan. Det gillar jag!
  • Vi behöver inte längre fixa mat åt ett halvt kompani varje dag. Eller släpa hem mat i mängder heller, för den delen. Och det vi sätter in i kylen finns oftast kvar när vi vill ha det. Bara en sån sak, va?
  • Jag har åtminstone lite kontanter kvar i plånboken för det mesta, vilket tidigare varit högst ovanligt under de senaste åren då det alltid varit någon annan som behövt "bara några kronor eller en tjuga" till något mycket viktigt. Det kan vara ganska bra ibland.
  • Och tvättmaskinen går bara ett par gånger/veckan nu istället för ett par gånger/dagen. Ofattbart!?
  • Men bäst av allt: Jag behöver inte tjata på någon som har svårt att vakna på morgonen, utan kan dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro.  härligt!
Jag har tagit för vana att skriva lite i bloggen dessa ljuvligt, lugna mornar. Inte för att jag vet om det intresserad någon, jag skriver för min egen skull. Låter tankarna flyga fritt och skriver det huvudet är fullt av för tillfället. Det gör att bloggen blivit lite annorlunda på sistone. Mer personliga funderingar och inte alls lika mycket jobbrelaterade inlägg som tidigare. Hinner jag inte skriva färdigt det jag tänkt mig innan det är dags att börja jobba, så fortsätter jag vid eftermiddagskaffet, som idag. Tycker faktiskt att jag kan unna mig den lilla egotrippen - även om jag stjäl tid från annat som alldeles säkert är mycket viktigare.

Egentligen har jag alldeles för lite tid för att kunna ägna mig åt något eget skrivande alls. Har fullt upp med att fixa med andras böcker. Nåja, det blir kanske tid för mitt skrivande också så småningom, någon gång? Har en berättelse som maler i bakhuvudet hela tiden. En generationsroman med vissa, något annorlunda, inslag. Lite magisk realism, kanske man skulle kunna säga. Men jag är rädd för att det kan bli ett väldigt uppslukande projekt så det får lov att vänta lite. Först ska jag se om det finns en endaste liten chans att få ut min egen bok Barndomsarv före årsskiftet. Jag ligger ju ett par-tre månader senare än planerat pga. sjukskrivningen i somras. Min egen bok måste därför helt enkelt vänta tills jag klarat av de tre Duo Dito böckerna som ska ut före årsskiftet. Och tills jag gjort färdigt den välbehövliga uppdateringen av våra webbsidor. Och tills jag tagit hand om all pr i samband med releaserna och inför julhandeln. Hmm ... Jag som startade förlaget och resten av verksamheten för att få utrymme för eget skrivande också?

Önskelista: Liiiiite mer egen skrivtid och någon/några jobbarkompisar att dricka eftermiddagskaffe med någon gång ibland. Det önskar jag mig i år. Tack på förhand, snälla Tomten!

Det här är inte jag, förstås, men bilden gestaltar tydligt den underbara
känslan jag har av att få dricka morgonkaffet i lugn och ro varje dag.


Inga kommentarer: