tisdag 8 maj 2012

Ur funktion

Idag är jag vrålförkyld, har feber och en smula svårt att fokusera blicken. (Skyller eventuella felstavningar och tokigheter i inlägget på det.) Inser att det knappast kommer att bli särskilt mycket nyttigt gjort idag så jag unnar mig att fundera lite fritt här i bloggen istället ...

Ibland drabbas man av saker i livet som gör att det blir tufft att fungera som vanligt. För vår del har det varit lite väl mycket sånt de senaste åren. Perioder då man inte räcker till varken privat eller yrkesmässigt eftersom all energi går åt utan någon chans att fyllas på. Plötsligt är man alldeles tom och har absolut ingen energi kvar. Ja, sakerna jag pratar om är ju inte förkylningar och liknande (som är relativt snabbt övergående) utan allvarligare sjukdomar och andra problem. För mig är det nästan aldrig jobbet som är orsaken till att mitt energilager äts upp utan det beror nästan alltid på mer personliga problem/familjesituationen. De som läst vår diskussionsbok Ska det vara så här? kanske har en liten aning om vad jag pratar om. Vissa situationer kan man inte förändra utan måste bara försöka hantera och genomleva. Andra saker måste man försöka hitta kraften att göra något åt. Ofta ett långsiktigt förändringsarbete. Och under tiden måste man försöka hitta ett sätt att överleva. När man överlevt under en längre period inser man att man faktiskt bara överlevt och inte alls haft tid och utrymme för att leva. Då blir man trött och uppgiven. Ska det alltid vara så här? Kommer den ena katastrofen efter den andra att avlösa varandra i all evighet? Blir det någonsin tid för att vila och ladda batterierna? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att förändra läget?

Idag är jag trött och tycker ganska synd om mig själv. Så nu ska jag ta med mig en bra bok, några favoritfilmer, lite honungsvatten, ett gäng näsdukar och krypa ner i sängen. I morgon är en helt ny dag!

Här kan du lyssna på min egen låt "Orättvis Blues" i mp3 från självbiografin Älskade ungar!

3 kommentarer:

Anitha Östlund sa...

Krya på dig Stumpan, och nä...du är inte ensam om att tänka så där.
När jag gick igenom graviditeterna befann jag mig i ett icke-jag som bara gick runt/låg som ett tomt skal. Allting var bara väntan.
Väntan på att det skulle bli missfall, väntan på att bli undersökt, väntan alltid.
Idag är jag nog mer tacksam över att leva tror jag. Tar hand om dagarna på ett annat sätt, eller också inbillar jag mig bara det.
Hur som helst så tror jag att hjärnan på något vis ställer sig på standby när inte kroppen eller psyket orkar hela vägen.

Många kramar

Helena Dahlstrand sa...

Ja, Anitha det är nog sant att systemet stänger ner på ett eller annat sätt när man själv inte har förstånd att ta timeout i tid. Nåja, förkylningen är ju övergående men det blir nog ytterligare en eller två dagar i sängen. Ska passa på att vila ut!

Har sålt ett par av dina "Papperskärvor" de senaste dagarna - Kul! :) Kram!

Anitha Östlund sa...

Vad kul.
Jag hoppas att mitt engagemang i föreningen Egenutgivarna ger resultat.
Idag skickade jag ett ex till en bokklubb som bett att få ett visningsex.

Krya på dig
Kram